När det spretar och tar emot

Usch, motgång på motgång. Vem blir inte nere av det? Normalt så tar jag mig ur sådant ganska lätt men med det som varit så har det inte gått.

Är f.n helt oförmögen att springa på grund av en hälsporre. Aldrig varit med om detta i hela mitt liv och klart att det kommer nu.
Dragit på mig 7 kg från September. Chips, tre för tio, snabbt och enkelt, bärsa, ännu mer godis, pizza och allt annat tröstätande.

Har haft en bra start på året, mentalt. Mycket tack vare Susanne som mött min låga nivå med stöttande. Nya jobbets första halvår har också startat bra. Vi har rekryterat en härlig ledningsgrupp. Ser fram emot de kommande utmaningarna.

Jag har också klivit över på dödhalvan, 50 år fyllda. Känns absolut ingenting. Det är faktiskt de som inte har fyllt 50 som gör störst affär av det. Faktum är att ålder bara är ett religiöst påhitt vilket gör att jag, som ateist, inte bryr mig.

Tog prover förra veckan och dessa var då pannkaka. Konstigt nog så tog jag det inte så hårt.

Hälsporre, + 10 kg jfr med samma tid som förra året innan Vasaloppet. Flåset sämre än på många år.
Det är då Mats vänder.

Det brinner i ens själ

Just nu kämpar jag varje dag. Jag måste ha snorkel och stora simfenor. Har haft två goa snack med gamla vänner. Otroligt skönt.
Jag behöver inte överträffa mig själv, jag lever. Det är det första jag måste lära mig.

Jag har förmått mig och med hjälp av frun ta två raska prommisar denna vecka.

Stendött

Efter en period av mycket sparsam kardiovaskulär träning men många tå/häl sträckningar och kallstretch av hälsena och vad. I huvudsak så känns det helt återställt men inte helt. Skall nu börja belasta lite försiktigt.

Har gjort ytterligare en hälsoundersökning. Mina värden ser bra ut och de nya medicinerna verkar bita bra. Biverkningarna i form av mardrömmar har minskat så jag får väl hålla ut ett tag till. Mardrömmar som vuxen är inget kul :-(

Trots förra skidsäsongens elände så känner jag mig lite sugen på längdskidor... :-) Ett mycket positivt tecken.

Min målsättning att klara av två timmars löpning inom 12 veckor gick om intet. Jag känner dock att jag har den kardiovaskulära kapaciteten om än inte ligament i vänster hälsena riktigt håller. Jag får vila till mig och göra testet lite senare.

Sammanfattning av de lugna och stilla veckorna
- 1275 tå-häl
- 420 min zon 1-2 puls
- hockeypremiär
- vinst i Sommartouren golf :-)
- Europa Solheim Cup vinst

Ju mer jag förändras destå säkrare är det att jag förblir mig själv! Väl mött i någon uppförsbacke kommande vinter.

Va fxn är SlimFit? Eller tankar om barndom, naket och enkelt.

Väl hemma från jobbet idag så klippte jag på med ett bra cykelpass. Låren funkade bra även om det krampade vidrigt ont upp för Örnviksstigningen. Cykel är oerhört underskattat enligt min uppfattning. Jag kommer mycket snabbare in i en meditativ fas när jag cyklar jfr med när jag springer, skaderisken i stort sett noll samtidigt som jag kan belasta de syretransporterande organen två till tre gånger så lång tid jfr med löpning. Cykel är ett fantastiskt motionsredskap för alla, våga bara upptäcka det!

Idag fick jag ett samtal från en god vän. Han hade varit och köpt en skjorta. Han, precis som jag, köper skjortor på halsvidden. Det har fungerat i urminnes tider.... Tills passformen SlimFit dök upp. VA FXN ÄR SLIMFIT och vem passar i den?? Passformen måtte vara skapad för di ungdomar som skolkat från alla gympalektioner som skolan erbjudit. Här började jag fundere hur detta gick till. Nedan följer mina fria och ocensurerade tankar om om hur SlimFit kom till och min nakna beskrivning varför jag inte passar i SlimFit samhället.

Jag började sommarjobba sent i min ungdom. Sommarlovet i sjätteklass fick jag mitt första sommarjobb. Det varade i ett par veckor och omfattade enkelt kroppsarbete med en hammare i min hand, blåsor och mängder av svett. Därefter följde sommarjobb i olika sektorer, Skog, Bygg och anläggning och Kommun. Alla handlade om kroppsarbete varje sommar tills jag ryckte in till K4. Min ambition med sommarjobben var att dessa skulle sträcka sig över HELA sommarlovet. Den ambitionen hade i stort sett alla i min umgängeskrets.

Jag minns en sommar då jag inte fick full sysselsättning på John Mattson AB och hur oerhört besviken jag var att inte få fylla hela mitt sommalov med arbete. Jag jagade som en galning för att få de resterande veckorna fyllda och lyckades få gräsklippning hos kommunen som utfyllning. Jag var överlycklig! För mig och mina kamrater som jag växte upp med var arbete något som vi sökte och ordnade själv. Kroppsarbete var också något som var oerhört bra, som vi såg upp till och ville ha. Vi gillade det alla (tror jag, jag gillade i alla fall tiden på JM med yxa, spade, raka och tjärmoped).

Vad har detta med SlimFit att göra?

Efter en tung gymnasietid så valde jag ett liv i Norrlands Dragonregemente. Ett liv som präglade mig, präglade min kropp och själ. Där tillbringades dagarna i kroppsarbetande förhållanden, men under avsevärt mycket hårdare mentala prövningar med beslut och ansvar. Jag lämnar den tiden okommenterad tillsvidare. Vi som gjort vår tid med JÄGARE på vår vapenrocks axelsöm vet vad jag skriver om. En fantastik tid!

I allt detta så ska jag nu komma tillbaka till SlimFit. Hur får jag nu ihop detta? Ja säg det? Men låt mig försöka. SlimFit fanns inte för 20 år sedan, för 20 år sedan fanns inte heller 4XL (i Sverige). Om jag tar mig an den enkla förklaringen så blir som så att, de som nu lanserat och står bakom passformen SlimFit är män som inte har min barndom, uppväxt och fostran. Dom har har gjort något helt annat. Annars kan du inte sy upp en sådan passform.

Jag besökte för ett par veckor sedan rean på Hanzens. Utan att veta prövade jag en SlimFit skjorta(Hade ju kollat på halsvidden). Jag kunde inte knäppa manchetterna, inte knäppa över bröstet, knapparna över höften som skulle ner i brallorna gick sönder (och jag är inte stor över röv elle höft). I det läget trodde jag att jag tagit fel skjorta.
Jag tog av mig skjortan och tittade på halsvidden, 42. Här tillkallade jag mig butiksbiträdet och startade en dialog där jag fick mig förklarat allehanda passformer. Här så kände jag att jag inte tillhörde SlimFit generationen. Deras handleder är två cm mindre än mina, deras kroppsform liknar mer en upp och ner vänd Salubrinflaska vilka aldrig kan ha idkat kroppsarbete. Jag försökte fantisera hur en halsvidd 42 såg ut som inte kunde knäppa manchetterna och övre bröstknappen såg ut...
Bara att stänga butiken! SLIMFIT ÄR INTE KOMPATIBELT!

En stackars marginalpolitiker erhåller makalösa rubriker när denne lanserar Mattesatsningen. Kom igen nu!! Vi dör inte på grund av att vi inte kan pluttifikationstabellen i vårt land, vi dör därför att vi inte rör oss och äter rätt.

Nu tackar jag för mig och önskar er all hälsa kommande veckoslut! Jag har planerat in tre hjärtaktiviteter till helgen!

Grrrr

Gjorde arbets ekg i måndags. Altt på topp enligt sjukgymnasten. Fick svara på samma frågor igen som direkt efter infarkten, 'vill jag gå på hjärtskola?, vill jag delta i hjärtgympa grupp?'
Men hallå i kiosken!! Det redde vi ju ut sist,DET ÄR INTE AKTUELLT!

Denna vecka vilar jag nästan helt. Kör tå-häl övningar, stretchar och går minimalt för att undvika belastning på hälen. Vaden börjar kännas bra men hälen smärtar ganska rejält. Har köpt inlägg till hälen för att tryckavlasta direkt under hälen.

I morgon så ska jag testa ett cykelpass om inte det vidriga regnet håller i sig även då.

Har käkat de nya medicinerna ett tag och betablockerare är inte kul på flera olika sätt. Pulsen går inte upp som de har gjort tidigar, jag känner mig lite långsam i det mesta jag tar mig an, lårmusklerna krampar vid ansträngning, sover sämre än normalt och är trött. Det är bara att bita ihop och hoppas att kroppen och knoppen adapterar till dessa nya kemiska substanser.

Sköt om era hjärtan!

Inte bra, inte kul!

Kört två löppass och en prommis i veckan. Det känns inte bra. Efter intervallpasset så könde jag mig lite stum i vaden. Idag så var det riktigt kasst. Dessutom går smärtan ner i hälsenan. Sedan är det något annat märkligt. När jag har sprungit en stund så fårjag nästan som kramp i lårmusklerna. Känns helt sjukt. Något är inte som det ska så det är bara att göra halt och vidta åtgärder.
- vilka biverkningar kan finnas av de nya medicinerna?
- prova ut nya löpskor!
- köra stretch av vad och omvänd tå/häl för vänster vad!
- ta reda på vilken inflammatoriska tablett jag får äta!
- ta fram rullskidor och byta till kormantspets på skidstavarna!
- pumpa däcken på cykeln och trampa istället för att löpa.

Såja nu känns det genast bättre. Mats don't die, he just re-group to hell ;-)

Söndagen 19 juni, nu tar vi paus sade hjärtat!

Omstarten av träningen efter ögonoperationen har gått alldeles utmärkt. Tre lätta löppass och lite golf. Nu startar en ny vecka där jag återgår helt till mitt strukturerade rehabiliteringsprogram.

Redan när jag gjorde programmet hade jag ett klart och tydligt mål med det hela. Jag skulle återhämta mig själv och min kardiovaskulära kapacitet inom 12 veckor så att jag klarar av att springa i 2 timmar utan avbrott.

Jag har brutit ner dessa 12 veckor i fyra faser och närmar mig nu upploppet på denna resa. Nu blir det dock 14 veckor i o m att ögonoperationen kom emellan.

Söndagen den 19 juni 2011 så tog det stopp. Då menar jag verkligen STOP! Efter en mindre bra natt med smärtor i vänster armbåge så var det dags att börja städa, röja och baka innan jag skulle ta emot släkten. Det var dags för min älskade dotters födelsedagsfika.

På morgonen när jag klev upp kände jag att mitt allmäntillstånd inte var bra. Värken i vänster armbåge var nu ännu värre och jag mådde lite illa. Jag hämtade dammsugaren och skulle börja städa men fick snabbt avbryta, jag hade helt enkelt ingen kraft eller ork. Dessutom gjorde det inte bara ont i armbågen utan det smärtade på insidan av överarmen upp mot armhålan. Jag skulle flytta några pärmar från bordet då jag kände en grym smärta i vänster skulderblad (misstänkte då att jag gjort något tokigt på golfbanan) och får avbryta flyttandet av pärmar. Denna lilla ansträngning gjorde att jag svettades kopiöst och andhämtningen var knapp och snabb. Jag stannade till framför spegeldörrarna i hallen och såg mig själv i spegeln.... Usch, då inser jag att jag inte var frisk. Kritvit, svetten som rann i ansiktet på mig och en andhämtning som var oerhört kort. Här tar jag då beslutet att det är dags att uppsöka vård.

Jag duschade snabbt och satte på mig kläder, förklarar för Sofia att jag hade göra lite ärenden och att hon fick ordna lunchen själv.
Sedan började jag den längsta promenaden i hela mitt liv, från lägenheten till bilen (200 m). Jag har gjort många ansträngande saker i mitt liv med det var det tuffaste jag varit med om. Jag tvingades stanna flera gånger för att samla kraft för att ta mig vidare. Smärtan fanns då i hela armen, smärtan i skulderbladet kändes som om någon tryckte på med en kniv. Väl inne i bilen kände jag stor tveksamhet i att köra bilen men efter en stund kändes det bättre och jag bestämde mig för att köra till Stadsvikens Vårdcentral. Jag tänkte att köra ut till Sunderbyn kunde vara oklokt om jag blev sämre. (I efterhand så är det lätt att vara efterklok. Jag skulle givetvis ha ringt 112 och inte svamlat på med att köra bil själv. Här så säger min mor något i stilen med 'Sådan far, sådan son')

Väl framme vid receptionen så hinner jag med två meningar innan jag ligger på britsen och jag kopplas upp mot olika instrument, kanyler sätts och mediciner av alla de varianter levererades (en näve rosa piller, nitrospray under tungan, morfin och så var det några vita piller också). Sjuksystrarna som tog emot mig gjorde ett mycket professionellt jobb. De agerade förtroendeingivande och med ett stort lugn. Jag förstod nog inte riktigt vad dom sade, men jag förstod att det var något fel på mig (jag kanske inte riktigt ville lyssna på dom..).

När jag låg där så tittade jag hela tiden på klockan och funderade på hur jag skulle hinna innan födelsedagsfikat Jag tänkte att baka hinner jag nog inte så det blir till att köpa en tårta och bröd istället.

Efter en stund så kom jourläkaren och frågde hur jag mådde. Mycket bättre svarade jag och undrade om jag skulle vara kvar mycket länge till, jag hade ju ett födelsedagsfika att arrangera till kl. 15 förklarade jag. Läkaren lade då handen på min hand och sade 'Mats, du är sjuk, riktigt sjuk förstår du, du har fått en hjärtinfarkt och ambulansen kommer alldeles strax att köra dig till Sunderbyn...

Här kom då tillslut början till insikten om mitt eget tillstånd. Först då började jag förstå vad som hade hänt mig. Hjärtinfarkt, jag?! Inte möjligt eller.....

Idag har det avverkats ett mycket bra träningspass. Lätt uppvärmning i tio minuter. Sedan 7x2/2 min intervaller, lätt jogg hem. Totalt 8 km. Trots en tuff (golf)helg så kändes kroppen mycket bra. Nu är det en resvecka igen så det blir förmodligen lite svårt att få ihop all träningstid. Kan innebära ytterligare en veckas förskjutning på målet. Vi får se.
Investera i ert liv genom att förbruka 20 minuter av ert dygn med någon form av motion!