Ormberget, mitt eget Currahee.

Mina vänner och mina bekanta känner mycket väl till den som jag har spenderat på Ormberget genom åren. Ormberget är ett friluftsområde i Luleå med riktigt bra träningsslingor (inget kan i o f s mäta sig med K4 spåret över Prästberget och Östermyrberget ett milspår för män).
Ormberget har faktiskt det mesta för den som vill träna, såväl sommar som vinter. Jag har plöjt ner otaliga timmar, kilometer, svett och blod (åkte 4 mil i nya skidskor och fick ett djupt jack i höger stortå, innerskon är röd än idag. Motorsågsmassakern, typ) på detta Ormberget.
För mig skapas olika mentala "landmarks" (kommer inte på något bra Svenskt ord) för platser som fysiskt påverkat mig. Som exempel tror jag mig kunna varenda gupp, sten och knöl i gamla nedfarten i Prästbergsbacken. Ett annat exempel är Kungsholmen i Stockholm där jag har 95 bokförda löprundor runt denna fantastiska del av människobyn (tack Håkan för att du drog upp mig när jag trillade i längs Norr Mälarstrand).
Det som är gemensamt för alla dessa är att de, vid sin tid, utgjort en plats för mig där jag hämtat energi, sökt utmaningar, pressat mig till smärta, gett mig tid för eftertanke och givetvis också träning.
När jag tränar, då menar jag kardiovaskulär träning, så mår jag som bäst. Jag tror att var och en måste ha sitt eget Currahee där vi testar vår fysiska förmåga. För det är när vi testar vår fysiska förmåga som också vårt mentala ok släpps lös.
Mitt tips till dig är, leta rätt på ditt eget Currahee, låt det utmana och utmanas, låt den bli din värsta fiende och din bästa vän. Jag vet att du kommer att må bättre!

Idag var det återgång till Mjölkuddsberget. Lite blandade känslor inför detta faktiskt. Sprang där under våren med extremt ont i armbågen (kärlkramp). Jag joggade lätt runt berget i 30 minuter och fick ett par riktigt bra pulshöjare i backarna. Känslan av att inte få ont i armbåge efter 30 minuters bra jogg gjorde mig berörd. Jag tar nu vilodag i morgon vilket innebär att jag kommer att träna golf i 2-3 timmar. Jag har tränat och vårdat mitt hjärta idag, har du?

Ha du dragi pluggen å dreva ner?

'Hördu Mats, hur känns dä efter hjärtinfarkten?' var en fråga som jag fick för några dagar sedan. Jag funderade kort och bestämde mig att formulera mig så att avsändaren av frågan lätt skulle kunna sätta sig in i känslan.

Jag bad honom att backa tillbaka på den tiden då mopeder bar namn som Zündapp, Puch och Cresent, när man första tiden åkte omkring på en totalstrypt moped á 50cc som i sina bästa stunder passerade 30 km/h. Den tiden upplevdes bra men kort, 30 km/h suger fett. Att dra pluggen och trimma var lika självklart som att planka på Paladiums söndagsmatinéfilmer. På den tiden uppträdde lilla julafton när Hobbex katalogen kom i brevlådan. Hobbexkatalogen innehöll ALLT en 15 årig kille i Norrbottens inland kunde önska sig. Jag bad min vän associera till känslan han hade när han cylindern var borrad och pluggen dragen, framdrevet nerväxlat två kuggar, den Hobbexbeställda effektkröken monterat tillsammans med effektljuddämparen. Känslan av att helt plötsligt åka i väg i 60-70 km/h var helt underbar. Allt blev plötsligt tillgängligt, dans i Abborträsk eller besök hos någon presumtiv fjälla i någon by. Det andades frihet! 

Exakt så känns det nu efter hjärtinfarkten, från att ha haft en strypt cylinder (två kassa kranskärl) så är det nu fulla blås, förklarade jag var vid min vän sa 'Du då fatta jag precis'

Idag har det längsta sammanhängade passet genomförts. Effektiv löptid i pulszon 3 i 27 minuter. Inget racertempo men oj vad det känns bra (Tålamod och disciplin). Har inte känt av STENTS skaven på över 10 dagar vilket är mycket positivt.

I morgon blir det vilodag vilket i mitt fall innebär att jag tränar golf då :-) Så kallad aktiv vila. Aktiv vila är något mycket underskattat. Byt ut soffvilan med något som du annars inte gör, exempelvis ta en lugn cykeltur till någon utsiktspunkt där du bor, gå en naturslinga eller bowla. Den aktiva vilan reparerar din kropp bättre än att bara soffvila. Jag har tränat mitt hjärta idag, har du?

Tålamod och disciplin, tålamod och disciplin

Såja, efter en varm helg med ett fantastisk vackert och trevligt bröllis så är träningen igång igen. Flera vänner och bekanta har berättat att de läser bloggen och följer min utveckling. Det känns roligt och sporrande. Jag får också jättemånga frågor som jag försöker svara på. Den mest vanliga är nog, 'Ja men Mats, märkte du inte att det var något fel på dig, kände du inte att det var fel på hjärtat?'

Om man har läst min blogg så ser man att jag faktiskt har känt att något har varit fel men jag har inte förstått vad som har varit ORSAKEN. Jag har sett ett helt annat samband med min armbåge och min träningsvärk i bröstmusklerna (mest den vänstra).

Rehabträningen går riktigt bra och jag för framsteg varje vecka. Det kanske största framsteget ligger i att jag nu verkligen får träna TÅLAMOD och DISCIPLIN. Ni som känner mig vet att jag älskar att köra slut på mig, att köra backintervaller på Ormberget tills luften tar slut och hulkandet kommer, att trycka på i uppförsbackarna osv. Det är inte aktuellt för närvarande och inte heller på många månader. Sjukgymnasten hävdar att jag inte alls skall träna maxpulsbelastning överhuvudtaget.... Vi ska resonera om det nästa sommar har jag sagt och då log hon bara åt mig....

Det krävs en, för mig, oerhörd disciplin att ligga kvar i pulszon 3 när jag är ute och joggar, att ta ner tempot när det kommer en slakmota, att bromsa upp tempot trots att benen skulle kunna dra på ännu mer. Det krävs tålamod av mig för att jag skall lyckas återfå min kardiovaskulära kapacitet till den nivå den en gång var.

FÖR JAG SKALL DIT!

Summering av föregående träningsvecka:

- tre pass (tjänsteresa två dagar, bröllis och golftävling gjorde den lite fattig)

- 12,2 km

- 1,31,04 hrs träningstid

- medelpulszon 3,1

- medelfart 8,0 km/h

Idag körde jag ett Rehab Intervall pass. Promenad 3 minuter, lätt jogg i 5 minuter, tre pulshöjare á 20 sekunder med 1 minuts vila mellan varje, lätt jogg hem. Kändes grymt bra.

Blod! Ge blod!!

Jag hoppar ikväll över summeringen och återkommer senare. Efter en trevlig kväll med goda vänner så kommer den bistra verkligheten ifatt. Ofattbara och gränslöst onda och illasinnade dåd har drabbat Norge och Oslo. Minnesbilder kommer tillbaka. Jag känner starkt för Norge och medborgarna i Oslo denna kväll. Må detta vara en dåres verk och icke ett politiskt/religöst budskap. Jag torde ha svårt att acceptera det sista...

Världen är helt galen och jag är mitt i den.

En gång är ingen gång, två gånger då är det rutin

Söndagen den 6 mars 2011, Berga by 08.00

Vasaloppsstarten! Den som en gång stått och verkligen upplevt själva Vasaloppsstarten vet vad jag talar om. Starten är magisk och det är en gåshudsupplevelse när alla dessa deltagares många timmar av träning och förberedelser släpps lös klockan 8 på morgonen, första söndagen i mars månad. Jag var där igen och det var lika häftigt som de tidigare gångerna. Tyvärr hade min träning aldrig riktigt blivit bra under säsongen varför min målsättning hade fått sänkas gång på gång. Mina skidvänner, Olle, Jeanette, Roll och Gabriella hade haft en bra träningsvinter och jag kände mig lite off i jämförelse.

Starten gick och jag åkte iväg på helt fantastiskt bra skidor som hade vallats av Team Swedens vallateam. Väl uppe efter den diaboliskt långa, trånga och tålamods prövande backen så var det dags för stakåkning. Skidorna gick nästan av sig själv och jag såg verkligen fram emot dagen och de kommande milen till Mora. Det här skulle bli en bra dag i skidspåret tänkte jag. Framme i Smågan fyllde jag depåerna enligt mitt schema och stakade sedan vidare. Inte i den bästa hastighet som jag hade tänkt från början men mycket bättre än jag hade trott.
Mångsbodarna passerades av bara farten och jag kände ingen ångest inför den tuffa slakmotan upp mot Risberg. Sista stigningen innan Risberg är något som testar allas försäsongs träning. Har du kört dina stavgångspass ordentligt på Ormberget eller ej. Här får du svaret, direkt. I Risberg kände jag att grunden inte riktigt fanns där och beslutade då att ta det lite lugnare kommande stakåkningsfas bort mot Evertsberg. Under energi påfyllningen i Risberg känner jag också av armbågen lite grann.....

Trots att jag drog ner på tempot så är sträckan fram till Evertsberg tuff. Armbågen gör sig mer och mer påmind och jag får kämpa rejält. När jag når Evertsberg känner jag mig kraftlös vilket leder till beslutet att ta 10 minuters rast och tanka rejält med kolhydrater. Armbågen gör rejält ont och dessutom jag måste stretcha rejält, det stramar runt bröstmusklerna och skuldrorna.
Efter Evertsberg är det makalösa utförslöpor som jag verkligen älskar. Jag kryper ihop i störtloppsställning och vrålar UR SPÅR till alla pelikaner som inte kan åka utför FORT på längdskidor. Trots vilan så mår jag dåligt och armbågen börjar värka mer och mer. Väl nere efter utförslöporna så börjar stakåkningen men det är tvärstopp. Smärtan är nu olidlig i armbågen, så olidlig att jag mår illa. Jag stakar med en arm och kämpar mig fram. Vid flera tillfällen är jag på väg att kräkas. Detta är inte kul längre! Jag är nu framme vid slakmotorna som leder upp till Oxberg och funderar hur jag skall orka ta mig upp dit. Vänsterarmen går inte att använda och jag mår pyton.
I en smärtattack så kommer min fina vän Lenitas ord fram ur mitt cortex, 'Mats, det är aldrig försent att ge upp!' Hon skrev det åt mig på FB när jag hade ett bakslag i träningen tidigare under vintern och nu kände jag att jag skulle ge upp. Mindre än tre och en halv mil kvar och det kändes oerhört surt men det fanns inte en chans att jag skulle klara det med den smärta som jag kände.

Jag klev av Vasaloppet. Fick ett otroligt amatörmässigt omhändertagande inser jag så här i efterhand. Jag hade ju haft min första hjärtinfarkt, om än en mindre sådan, men trots allt en hjärtinfarkt. Det som hände i spåret på Vasaloppet var samma sak som hände den 19 juni. Jag fick bara smaka på förrätten på Vasaloppet. Huvudrätten skulle komma några månader senare.
Om jag får en infarkt en gång till vet jag då vad det är jag har fått? Kommer jag att söka förklaringar i ledkapselinflammation eller likande? Nej, jag VET vad det innebär nu. Jag har full duglighet i detta område.

Veckans rehabträning är som jag skrev tidigare sista veckan i basupplägget. Idag har jag kört första "lång"passet. Efter rask promenad i fem minuter körde jag ett löppass i pulszon 3,5-3,7 i 18 minuter. Dom syretransporterande organden arbetade på obehindrat, kraften börjar komma tillbaka i kroppen. Denna noggranna och systematiska rehabiliterningsträning tränar också något annat. Mitt tålamod tränas. Det är inte helt lätt för undertecknad att hålla igen, att inte trycka på när det kommer en backe, att inte höja tempot när någon försöker springa förbi. Det handlar om att vara helt fokuserad på sitt och nuet. Det känns onekligen bra och inte en krasch så här långt. Mats gillar PCI Op!(effekterna av den i alla fall)

Är jag förbjuden att tävla nu?

I o m att jag nu gjort två ballongsprängningar och satt in två STENTS rör och käkar en massa piller, finns det risk för att jag torskar i en dopingkontroll? Måste kolla med WADA.

Dagens rehabpass omfattade 5 min i pulszon 2, fem min i pulszon 3, tre 15 sek intervaller med 1 min vila mellan varje intervall och avslutade med 8 minuter i pulszon 3. STENTS skavet märktes lite grann efter intervallerna. Jobbvecka och resor, dojjor och kläder ner i packningen. Hoppla Silver!

Å INGET JÄVLA FREDAGSMYS!

Lördag 18 juni. Åker ut till Luleå Golfklubb med en av mina golf och Vasaloppvänner, Olle. Vi skall spela golftävling, Junislaget. Väl ute på klubben värmer vi upp och jag har en formidabel bollträff med järnklubborna. Drivern är som vanligt mest lik Idi Amin, stor, svart och opålitlig! Jag får helt enkelt förlita mig på mina järn, tänker jag. Väl ute på Hermelinen, Luleå GK's Links slinga, fungerar hela spelet. Kliver av första nio med 21 poäng utan ens ha ägnat det en tanke. Går ut slingan hem, Björnen, som är Luleå GK tuffaste slinga både fysiskt och mentalt. Direkt på 10 hålet känner jag ett illavarslande molande i vänster armbåge. Detta till trots spelar jag bra golf fram till 13 hålet då värken blir nästan olidlig. Dessutom får jag duktigt ont bakom vänster skulderblad och kraften formligen rinner ut ur mig. 'Jag måste ha ätit alldeles för lite under rundan och jag har känt mig allmänt hängig de sista dagarna' tänker jag. Golfen rasar ihop, jag flåsar, är oerhört slut och smärtan i armbågen är så hög att jag nästan mår lite illa. Väl framme i klubbhuset vräker jag i mig mat och vätska. Efter en stund känner jag mig genast bättre och drar slutsatsen att jag ätit dåligt, men armbågen känns riktigt kass.


I bilen hem pratar jag och Olle om träning och min armbåge. Olle klargör att det är bara att uppsöka sjukgymnast så att jag får ordning på det en gång för alla. Olle säger att han skall köra ett träningpass på eftermiddagen men jag passar, tänker köra ett pass på Söndagen istället. Jag kände ju mig trots allt lite hängig....
Denna helg så är jag gräsänkling med dottern, vi fixar lite käk och tar det lugnt. På TV så drog golfen igång och Fidde var het som en stekpanna. Kvällen skulle alltså bestå av lite vin och golf. En timma in i golftävlingen så känns det som om någon har slagit in en spik i armbågen. Dessutom är det ont i vänster skuldra och det drar kopiöst i min vänstra bröstmuskel (jag måste ha duffat rejält på golfbanan idag tänkte jag). Jag letar efter smärtstillande men hittar inga piller varvid jag ringer Susanne som är i Stockholm. Hon guidar mig till pillren och frågar samtidigt vad det är som är fel. Jag har lite ont i armbågen förklarar jag... Om jag då visste vad som komma skulle mindre än 8 timmar senare.... Fram till nu hade det varit rena rama semestern

Vi summerar de sju senaste dagarnas rehabträning:
- 5 pass
- 14,97 km
- 2.01.37 hrs träningstid
- medelpuls Zon 3,1
- medelfart 7.4 km/h
Kommande vecka är sista basveckan i rehabupplägget. Upplägget blir i stort sett det samma men tiden då hjärtat skall belastas inom pulszon 3 kommer att stegras successivt hela veckan. Å nu är det inget jävla fredagsmys i fortsättningen. Nu är det kardiovaskulärt mys på fredagarna.

All systems are go thanks to drugs!

Vilodag från träning samt uppföljning på Sunderby Sjukhus. Systemet fungerar, jag är åter på min normala nivåer på det mesta. Vilopuls 57 kl 13.00 på dagen, tryck 105/65. Provresultaten visade på något förhöjda Kalium och Natriumvärden men det är normalt med anledning av medicinerna. Tar förnärvarande fem mediciner var av någon eller några blir livsvarliga. Susanne har fått för sig att jag ska ha en medicindosett, jo tjenare Italienare säger jag. Klossen är fortfarande i trim och jag är en person som aldrig glömer något. Det kan mina kära vänner intyga :-)

Idag när jag klev ut från Sunderby Sjukhus ville jag bara sjunga Kentas låt 'ida e ja stark'

On the Job, on the track

Första jobbveckan efter infarkten. Känns oerhört inspirerande att få börja jobba men det gäller ju att skynda långsamt. En uppgift i taget, en lös tråd i taget och inte springa på i gammal stil. De som känner mig vet hur engagerad jag är i det jag företar mig och hur jag brinner i kropp och knopp för Human Relation frågor. På mitt nya jobb så är alla oerhört glada att jag är tillbaka och dom bevakar mig. 'Ta det nu lugnt Mats' och det gör jag. Jag har en liten skylt på skärmen där det står 'ingen brådska! på. Riktig bra skylt. :-)
Jag har fått börja ett nytt jobb vilket jag känner kommer att vara positivt för min rehabilitering.

I morgon är det dags för en första medicinska och fysiska uppföljningen efter hjärtinfarkten. Jag har gjort vart enda träningspass och dessutom adderad med vanlig vardagsmotion. Jag har inte missat en enda tablett av de fem som jag äter vid ett enda tillfälle. Med andra ord kommer uppföljningen visa att allt är ok. Det enda som stör mig nu  är att jag då och då känner av STENTS rören i hjärtat. Ibland så känns det som kärlkramp (och det skall det göra enligt styckjunkarn). Får ta ett snack med denne i morgon.

Dagens rehabpass kändes otroligt bra. Promenadfas som avlöstes av en pulsfaz i zon 3 under 12 minuter. Avslutade med en promenadfas. Analysen efter passet vittnar om att känslan var korrekt. Bästa löphastigheten hittills, lägsta medelpulsen och jämnaste hjärtrytmen. Otroligt härlig känsla.
Har du gjort din hjärtgymnastik idag? Jag har det!

Revanschen 2012, mitt livs Vasalopp... rättad av fröken Svergie

Efter Vasaloppet 2011 så gick jag igenom det träningsupplägg som jag hade haft. Otroligt frustrerad över att jag gång på gång fått avbryta träningen under säsongen. Åtgärd 1 var att nu skulle det byggas från grunden varvid jag författade min egen plan inför Revanschen 2012. Mitt livs Vasalopp skulle göras, så det så. Först en rejäl vila och återhämtning, sedan mjuk, mjuk träning med korta pass och kontinuerlig BRAK träning skulle leda till en helt skadefri träningssäsong.
Våren inleddes med många korta pass, bra BRAK träning. Dessutom införde jag min bäste vän Kjells tips om 'morgon tå-häv' under tandborstningen som totalt neutraliserade en begynnande "gubb vad". Konditionspassen höll jag under 30 minuter.
Väl framme i maj månad så börjar jag öka belastningen på kroppen men minskar antalet pass. När då konditionspassen börjar sträcka sig över 30 minuter så får jag åter ont i armbågen. Torsdagen den 16 juni så har jag bestämt mig för att köra ett backintervallpass. Efter uppvärmningen så orkar jag köra 4 vändor sedan tar kroppen totalt slut. Ont som attan i armbågen och mår pyton. Då bestämmer jag mig för att avbryta och gå hem. Under promenaden tänker jag att jag skall leta rätt på fogsvansen och såga sönder mina längdskidor och stavar och köra dessa till återvinningen. Skidåkningen har sabbat min träning totalt... Tre dagar senare får jag min andra hjärtinfarkt.

Jag skall inte åka Vasaloppet 2012 om nu någon undrade ;-)

Vi summerar den senaste veckans rehabiliteringsaktiviteter först statistiskt: 15,98 km, 2,23,10 hrs, medelpulszon 2,3, medelfart 6,7 km/h. Sedan känslomässigt: Känns fantastiskt bra. Sista två dagarna har det släppt otroligt mycket i ljumske. Inte full rörlighet men nästan. STENTS skaven (rören som sitter i kranskärlen efter ballongsprängningen) känns nästan inte alls. Enbart i vissa extrema rörelser (en duff med järnfemman är inte kul..) gör de sig påminnda.
Dagens rehabpass omfattade en promenadfas, en pulsfas zon 3 i nio minuter och promenad hem. Riktigt skönt. Inga som helst känningar någonstans. Att jag dessutom sänkte mig till 19,5 hcp vid första riktiga golfrundan efter hjärtinfarkten gör detta till en alldeles utmärkt dag.

Luleå Midnight swim, taget!

I helgen som gick så genomfördes Luleå Midnight swim. Jag och Susanne satt i bilen på väg in till stan och passerade startplatsen och simfestivalområdet. Starkt arrangemang och en klart tuff simutmaning. 'Det blir till att anmäla sig till nästa upplaga' säger jag högt för mig själv varvid Susanne utbriter i ett uppgivet nervöst skratt. Jag frågar varför hon skrattar åt mig på det sättet och hon säger då 'du kan ju börja med att bli frisk innan du anmäler dig till nya tokiga utmaningar.
Väl framme släpper Susanne av mig. Jag kliver ur bilen och börjar gå. Nja, gå gör jag inte. Jag tar mig fram som om någon har glömt batong i pastejköket på mig. Så illa stramade det då i ljumsken. Jag insåg då att jag nog skulle ta och tagga ner......

Idag har jag tränat uthållighet för hjärtat. En 50 minuters prommenad i pulszon 2. Kändes riktigt bra.

Åh vilken träningsvärk. Jo tjenare italienare!

Gym suger fett. Har försökt köra i gym flera gånger men det är grymt hopplöst att få till det. Jag går igång på cirkelträning. Klassisk Ingvald Nilsson cirkelträning som går runt, runt, runt i gympahallen. Ribbstolar, gråa mattor, plintar, rep, barrstänger och ett ständigt kämpande. Nu har jag ingen gympahall, ej heller kör Ingvald några cirkelpass här i Luleå (men han tuktar visst Old boys hemma i Arvidsjaur fortfarande). Jag kör därför själv, i hemmet eller i källaren på jobbet. Buk, Rygg, Armar och Knän. Under vintern som har gått så satsade jag mycket på tricepövningar och ryggen i o m att det var Vasaloppet som skulle åkas. Gång på gång hade jag en konstig träningsvärk i vänster bröstmuskel. Den låg där nästan jämt och molade. Ibland väldigt markant och ibland så var den nästan helt borta.
Två ballongsprängningar senare och "träningsvärken" är borta. Klart å betalt!

Idag har jag kört ett pass indelat i tre faser. En promenadfas, pulszon 1, en lätt joggfas i pulszon 2 (8 minuter) och avslutning med promenadfas, pulszon 1. Belastningen på hjärtat helt ok, STENS skaven blir mindre och mindre. Allt handlar om TÅLAMOD och DICIPLIN.
Nu blir det grill och chill.

Rehab? WTF! Pedal to the metal, I got a S on my cheast.

Nä, så är det inte. Jag har fått mig en läxa och en andra chans. Nu gäller det att förvalta den på bästa sätt.

Dag två efter operationen fick jag träffa sjukgymnasten, Lena. En mycket klok människa som intervjuade mig systematiskt och djupt. Vi hade en bra dialog och kom till konsensus om att Mats Karmefjord inte skulle gå på hjärtgymnastiken som anordnades i Sunderby sjukhus. Vi var rörande överens om att Mats skulle själv presentera ett rehabiliteringsupplägg som han själv gillade och få lite styrningar och råd av sjukgymnasten. I våra samtal insåg sjukgymnasten att jag hade ganska bra koll på kardiovaskulär träning. Jag är dock en öppen person som inte säger nej till saker som jag inte vet något om varför jag bad om att få titta på ett pass. Det var mycket klokt av mig för då fick jag bekräftat att jag INTE skulle på NLL Hjärtgymnastikgrupp. Den riktar sig till en helt annan målgrupp än till Mats Karmefjord.

Idag har jag kört golfbil i 4 timmar och slagit lite bollar. Ingen som helst framgång med det sistnämnda men det var kul att vara ute på banan och coacha. I rehabiliteringen är det kanske det viktigaste att jag gör saker som jag tycker är roligt, som jag tycker om enligt läkare och sjukgymnast. Logiskt enligt mig, och jag gillar logik ;-)
Efter golfäventyret så har jag kört ett kortare pass. Passet har haft två faser i pulszon 2 och två faser i pulszon 3 totalt 20 minuter.  (Lugn Kjell det är indelat i fem pulszoner och det är inte intervaller jag har kört). I samband med pulshöjningarna så känns STENS skavet i kärlen men annars gick det riktigt bra. Jag måste skärpa mig och stretcha bättre på morgonen. Det är grymt stelt i insidan av låret.

Dagen kommer att avslutas med en cykeltur med makan in till stan för middag på Thai Thai.

//Mats Mcilroy

Ledkapselinflammation

September 2010
Efter en tämligen medioker sommarträning 2010 hade hösten börjat riktigt bra med såväl löpning som rullskidor. Jag, Olle, Rolle, Jeanette och Gabriella hade ju Vasaloppet som vårt vintermål. När väl kraften började komma i kroppen och jag kunde börja trycka på i träningen rätt hårt så kom SKADAN. När jag var ute och körde rullskidor så fick jag ont i vänster armbåge. Precis på den punkt där vi inte tycker om att stöta oss, ni vet vad jag menar.
Det värsta var att det gjorde också ont när jag var ute och körde de lite längre löppassen. Oj vad jag var irriterad över detta. Jag och Rolle var helt på det klara med att jag hade fått problemen på grund av stakningen på asfalt. Jag gjorde då rast/vila på stället och käkade Voltaren i tio dagar innan jag återupptog träningen. Efter September månad 2010 blev inte träningen vad den hade varit för mig tidigare på grund av ständigt återkommande smärtor i vänster armbåge. Smärtor som har varit mer eller mindre acceptabla. Smärtan kom från längdskidåkningen med rullskidor på asfalt, helt logiskt och klart som korvspad. No pain, no gain!
Att det var kärlkramp som drabbat mig fanns inte på kartan men det var på det tåget jag satt, med enkel biljett till en hjärtinfarkt, till och med två skulle det visa sig innan allt var över.

Idag har jag kört det första riktiga rehabpasset. En promenad i pulszon 2 under 60 minuter. Medelpuls på 112 slag/min och tillryggalade en sträcka på 6.27 km. Hjärta och lungor känns fantastiskt bra förutom när STENS rören hugger till ibland. Jag måste fortsätta att stretcha lår och ljumske. Det känns som om läkaren har kapat aortan med en decimeter. Usch vad det stretar emot.

Fight club

En riktig fight club kropp har jag..... Nä så är det inte men en sak är säker min ljumske, höft och insidan av låret ser ut som om jag har åkt på duktigt med stryk i en fight. Färgerna är otaliga och skiftar från dag till dag. Några Speedos är inte aktuellt om jag säger som så. Påtal om ljumsken. Det är då ett ställe som inte sett solens ljus på över trettiofem år hos undertecknad. När jag då skall in på operation så kommer en sjuksyster och förklarar att nu blir det rakning och dessutom på bägge sidorna utifall att det skulle bli problem på den ena. Ja men HALLÅÅÅ, 49 år och åker på min livs första brasilianska!! Nämnda område har skylts från solens strålar under en evighet så här fick nu blek en ny dimension. Det finns blek, likblek och sedan har jag nu sett något ännu värre. Liknar mest förfrusen hud!
INTE NOG MED DET!
När det nu har gått en dryg vecka efter operationen och "stubben" växer fram, @&€zx vad det kliar och sticks.

Den första rehabiliteringsveckan har inriktats mot att återfå flexibilitet och rörlighet i lår och ljumske. I o m att man går in med två sonder i aortan så sliter det till rätt rejält kring det området. Stegländen blir klart hämmad samtidigt som jag inte har haft någon lust att måsta åka in igen för att laga en brusten aorta. Känns lite onödigt. Igår tog jag första lite längre promenaden i pulszon 1. Det stretade emot i låret men efter ett tag så gick det riktigt bra. Pumpen känns fantastiskt bra. Jag andas på ett helt nytt sätt, friare.

Nu skall jag åka ut på golfklubben och träna lite närspel, chip och putt i det underbara vädret. Med detta är min första rehabvecka till ända och det känns fantastiskt bra.