Ledkapselinflammation

September 2010
Efter en tämligen medioker sommarträning 2010 hade hösten börjat riktigt bra med såväl löpning som rullskidor. Jag, Olle, Rolle, Jeanette och Gabriella hade ju Vasaloppet som vårt vintermål. När väl kraften började komma i kroppen och jag kunde börja trycka på i träningen rätt hårt så kom SKADAN. När jag var ute och körde rullskidor så fick jag ont i vänster armbåge. Precis på den punkt där vi inte tycker om att stöta oss, ni vet vad jag menar.
Det värsta var att det gjorde också ont när jag var ute och körde de lite längre löppassen. Oj vad jag var irriterad över detta. Jag och Rolle var helt på det klara med att jag hade fått problemen på grund av stakningen på asfalt. Jag gjorde då rast/vila på stället och käkade Voltaren i tio dagar innan jag återupptog träningen. Efter September månad 2010 blev inte träningen vad den hade varit för mig tidigare på grund av ständigt återkommande smärtor i vänster armbåge. Smärtor som har varit mer eller mindre acceptabla. Smärtan kom från längdskidåkningen med rullskidor på asfalt, helt logiskt och klart som korvspad. No pain, no gain!
Att det var kärlkramp som drabbat mig fanns inte på kartan men det var på det tåget jag satt, med enkel biljett till en hjärtinfarkt, till och med två skulle det visa sig innan allt var över.

Idag har jag kört det första riktiga rehabpasset. En promenad i pulszon 2 under 60 minuter. Medelpuls på 112 slag/min och tillryggalade en sträcka på 6.27 km. Hjärta och lungor känns fantastiskt bra förutom när STENS rören hugger till ibland. Jag måste fortsätta att stretcha lår och ljumske. Det känns som om läkaren har kapat aortan med en decimeter. Usch vad det stretar emot.