Revanschen 2012, mitt livs Vasalopp... rättad av fröken Svergie

Efter Vasaloppet 2011 så gick jag igenom det träningsupplägg som jag hade haft. Otroligt frustrerad över att jag gång på gång fått avbryta träningen under säsongen. Åtgärd 1 var att nu skulle det byggas från grunden varvid jag författade min egen plan inför Revanschen 2012. Mitt livs Vasalopp skulle göras, så det så. Först en rejäl vila och återhämtning, sedan mjuk, mjuk träning med korta pass och kontinuerlig BRAK träning skulle leda till en helt skadefri träningssäsong.
Våren inleddes med många korta pass, bra BRAK träning. Dessutom införde jag min bäste vän Kjells tips om 'morgon tå-häv' under tandborstningen som totalt neutraliserade en begynnande "gubb vad". Konditionspassen höll jag under 30 minuter.
Väl framme i maj månad så börjar jag öka belastningen på kroppen men minskar antalet pass. När då konditionspassen börjar sträcka sig över 30 minuter så får jag åter ont i armbågen. Torsdagen den 16 juni så har jag bestämt mig för att köra ett backintervallpass. Efter uppvärmningen så orkar jag köra 4 vändor sedan tar kroppen totalt slut. Ont som attan i armbågen och mår pyton. Då bestämmer jag mig för att avbryta och gå hem. Under promenaden tänker jag att jag skall leta rätt på fogsvansen och såga sönder mina längdskidor och stavar och köra dessa till återvinningen. Skidåkningen har sabbat min träning totalt... Tre dagar senare får jag min andra hjärtinfarkt.

Jag skall inte åka Vasaloppet 2012 om nu någon undrade ;-)

Vi summerar den senaste veckans rehabiliteringsaktiviteter först statistiskt: 15,98 km, 2,23,10 hrs, medelpulszon 2,3, medelfart 6,7 km/h. Sedan känslomässigt: Känns fantastiskt bra. Sista två dagarna har det släppt otroligt mycket i ljumske. Inte full rörlighet men nästan. STENTS skaven (rören som sitter i kranskärlen efter ballongsprängningen) känns nästan inte alls. Enbart i vissa extrema rörelser (en duff med järnfemman är inte kul..) gör de sig påminnda.
Dagens rehabpass omfattade en promenadfas, en pulsfas zon 3 i nio minuter och promenad hem. Riktigt skönt. Inga som helst känningar någonstans. Att jag dessutom sänkte mig till 19,5 hcp vid första riktiga golfrundan efter hjärtinfarkten gör detta till en alldeles utmärkt dag.