Söndagen 19 juni, nu tar vi paus sade hjärtat!

Omstarten av träningen efter ögonoperationen har gått alldeles utmärkt. Tre lätta löppass och lite golf. Nu startar en ny vecka där jag återgår helt till mitt strukturerade rehabiliteringsprogram.

Redan när jag gjorde programmet hade jag ett klart och tydligt mål med det hela. Jag skulle återhämta mig själv och min kardiovaskulära kapacitet inom 12 veckor så att jag klarar av att springa i 2 timmar utan avbrott.

Jag har brutit ner dessa 12 veckor i fyra faser och närmar mig nu upploppet på denna resa. Nu blir det dock 14 veckor i o m att ögonoperationen kom emellan.

Söndagen den 19 juni 2011 så tog det stopp. Då menar jag verkligen STOP! Efter en mindre bra natt med smärtor i vänster armbåge så var det dags att börja städa, röja och baka innan jag skulle ta emot släkten. Det var dags för min älskade dotters födelsedagsfika.

På morgonen när jag klev upp kände jag att mitt allmäntillstånd inte var bra. Värken i vänster armbåge var nu ännu värre och jag mådde lite illa. Jag hämtade dammsugaren och skulle börja städa men fick snabbt avbryta, jag hade helt enkelt ingen kraft eller ork. Dessutom gjorde det inte bara ont i armbågen utan det smärtade på insidan av överarmen upp mot armhålan. Jag skulle flytta några pärmar från bordet då jag kände en grym smärta i vänster skulderblad (misstänkte då att jag gjort något tokigt på golfbanan) och får avbryta flyttandet av pärmar. Denna lilla ansträngning gjorde att jag svettades kopiöst och andhämtningen var knapp och snabb. Jag stannade till framför spegeldörrarna i hallen och såg mig själv i spegeln.... Usch, då inser jag att jag inte var frisk. Kritvit, svetten som rann i ansiktet på mig och en andhämtning som var oerhört kort. Här tar jag då beslutet att det är dags att uppsöka vård.

Jag duschade snabbt och satte på mig kläder, förklarar för Sofia att jag hade göra lite ärenden och att hon fick ordna lunchen själv.
Sedan började jag den längsta promenaden i hela mitt liv, från lägenheten till bilen (200 m). Jag har gjort många ansträngande saker i mitt liv med det var det tuffaste jag varit med om. Jag tvingades stanna flera gånger för att samla kraft för att ta mig vidare. Smärtan fanns då i hela armen, smärtan i skulderbladet kändes som om någon tryckte på med en kniv. Väl inne i bilen kände jag stor tveksamhet i att köra bilen men efter en stund kändes det bättre och jag bestämde mig för att köra till Stadsvikens Vårdcentral. Jag tänkte att köra ut till Sunderbyn kunde vara oklokt om jag blev sämre. (I efterhand så är det lätt att vara efterklok. Jag skulle givetvis ha ringt 112 och inte svamlat på med att köra bil själv. Här så säger min mor något i stilen med 'Sådan far, sådan son')

Väl framme vid receptionen så hinner jag med två meningar innan jag ligger på britsen och jag kopplas upp mot olika instrument, kanyler sätts och mediciner av alla de varianter levererades (en näve rosa piller, nitrospray under tungan, morfin och så var det några vita piller också). Sjuksystrarna som tog emot mig gjorde ett mycket professionellt jobb. De agerade förtroendeingivande och med ett stort lugn. Jag förstod nog inte riktigt vad dom sade, men jag förstod att det var något fel på mig (jag kanske inte riktigt ville lyssna på dom..).

När jag låg där så tittade jag hela tiden på klockan och funderade på hur jag skulle hinna innan födelsedagsfikat Jag tänkte att baka hinner jag nog inte så det blir till att köpa en tårta och bröd istället.

Efter en stund så kom jourläkaren och frågde hur jag mådde. Mycket bättre svarade jag och undrade om jag skulle vara kvar mycket länge till, jag hade ju ett födelsedagsfika att arrangera till kl. 15 förklarade jag. Läkaren lade då handen på min hand och sade 'Mats, du är sjuk, riktigt sjuk förstår du, du har fått en hjärtinfarkt och ambulansen kommer alldeles strax att köra dig till Sunderbyn...

Här kom då tillslut början till insikten om mitt eget tillstånd. Först då började jag förstå vad som hade hänt mig. Hjärtinfarkt, jag?! Inte möjligt eller.....

Idag har det avverkats ett mycket bra träningspass. Lätt uppvärmning i tio minuter. Sedan 7x2/2 min intervaller, lätt jogg hem. Totalt 8 km. Trots en tuff (golf)helg så kändes kroppen mycket bra. Nu är det en resvecka igen så det blir förmodligen lite svårt att få ihop all träningstid. Kan innebära ytterligare en veckas förskjutning på målet. Vi får se.
Investera i ert liv genom att förbruka 20 minuter av ert dygn med någon form av motion!

Vetenskap och utveckling är klarsynt!

Kom ihåg: ingen handpåläggning, ingen bön, ingen besvärjelse, ingen kryddblandning, ingen metalltriangel eller något annat new age inspirerat ting har tillsett att jag idag har ett fungerande hjärta igen. Det är evidensbaserad vetenskap och forskning som gör att jag mår bra igen.
Forskning kring detta sker genom bidrag till Hjärt- Lungfonden

Den 15 augusti genomgick jag en RLE operation för mina ögon (OBS INGET för känsliga tittare) vilket gör att jag nu lever helt utan glasögon. Det beror inte heller på någon tro, på någon seans med rökelser och tungomål. Detta kan ske tack vare evidensbaserad vetenskap och forskning.

Även om hjärtoperationen kan te sig mer dramatisk och har mera definitiva konsekvenser om det går åt skogen så måste jag säga att RLE operationen och dess effekt är mer påtaglig.
Efter 2000 så har min syn haft starkt nedåtgående trend. Hösten 2009 så blev jag beroende av glasögonen dygnet runt (Lyxproblem, jo jag vet, men det är mitt problem). Jag kunde inte se på pulsklockan när jag sprang, kunde inte köra bil, kunde inte spela golf, kunde inte se på tv. Helt plötsligt så skulle jag ha glasögon jämt. För mig som lever ett ganska aktivt liv så är glasögon inte det lättaste. Det är säkert andra som har en helt annan uppfattning och tycker att det går bra att ha ett aktivt liv med glasögon. Det respekterar jag men för mig funkar det inte alls. Jag har också prövat linser utan framgång (har extremt torra ögon).
Det har nu gått 8 dagar efter ögonoperationen. Jag läser tidningar utan problem, jag kan läsa texten på baksidan av en Santa Maria kryddburk (text som i en liten psalmbok), jag ser min pulsklocka när jag är ute och springer, jag SER golfbollen även efter 100 meter i luften. Allt detta efter enbart några dagar efter operationen. Det tar nu mellan 3-6 månader innan hjärnan dragit om alla slingor och adapterat till den nya linsen och hur bilden bryts.
Detta är absolut den bästa investering jag har gjort i mitt liv och med mitt liv. Inget snack om saken!

Det är när du vilar som du blir bättre. På grund av ögonoperationen så har jag inte kunnat träna normalt utan fått ta några promenader i pulszon 1. Under första veckan får det inte komma svett i ögat och man skall inte vara och pilla där med sina fingrar på grund av infektionsrisken. Att vara ute och promenera i pulszon 1 kan tyckas lite fånigt men det är det inte. Genom att låta kroppen arbeta i det intervallet så hjälper du kroppen att återhämta och rehabilitera dina muskler och ligament. I och med uppehållet på en vecka så kör jag nu en re-startvecka innan jag trycker på träningen igen. Jag joggade ett lätt pass igår på 5+25 minuter. Kroppen kändes lätt, stegfrekvensen bra och medelpulsen var lägre än vad den brukar vara (nej, det beror inte på betablockerare, jag har inte börjat äta dessa ännu).
Sitter nu på väg mot Kiruna genom våra mest norra landskap. I morgon blir det ett morgonpass på klassik mark för en gammal jägarsoldat. Sköt om er, investera i er själva genom ett aktivt liv.

Som sagt, lite skarpare

Då är jag inne på tredje dagen efter RLE operationen på Memira. Direkt efter operationen kunde jag läsa tidningarna vilket jag inte kunnat göra utan glasögon på femton år. Jag kunde se alla menyer på pulsklockan vilket givetvis är det viktigaste ;-)
Under måndagskvällen var jag extremt ljuskänslig och alla ljuspunkter hade en grandios haloring omkring sig.
På tisdagen bar det iväg till Östersund för jobb. Inga problem med ögonen utan kunde arbeta normalt även om jag fick sitta väldigt nära laptop skärmen :-) Jag fick bära solglasögon nästan hela dagen på grund av att jag upplevde ljuset starkt (det regnade i Östersund den dagen). Närseendet har funkat från första början även om hjärnan ibland har svårt att ställa om. Det som verka gå lite trögare det är seendet på långt håll, men det blir bättre och bättre.

Ungefär 20% av de som gör denna typ av operation måste, trots linsbytet, använda glasögon när de sitter vid bildskärm. Jag håller nu tummarna att jag tilhör den andra 80%-iga delen. Idag kunde jag sitta och jobba vid mina bildskärmar med normal upplösning. Seendet var inte perfekt men det gick bra att jobba. Trenden ser positiv ut med andra ord.

Som sagt, det är nu tredje dagen efter operationen. Tyvärr så blir det ingen träning men jag har lyckats få ihop två sköna prommisar. Måndag nästa vecka är det uppföljning för att se hur hornhinnorna har läkt ihop och att jag sköter mig med ögondropparna.

The Hawk :-)

Mats ver. 2.0 - Lite finare, lite skarpare men framförallt lite mera MATS igen :-)

Ok, jag anmälde mig för kontroll i torsdags. Hur gick det då? Bra såklart!! Men........tur att läkaren hade den pedagogiska förmågan han hade, annars hade han legat pyrt till, så det så ;-)
Jag har skött min rehabträning så jag hade ju en tämligen klar bild över vad  uppföljningen skulle resultera i.
Min bild av läget:
- jag har 27 bokförda träningspass efter hjärtinfarkten (jag bokför inte golfrundor som träning)
- jag har inte haft en enda situation då hjärtat velat något annat än det jag vill
- jag rör mig på något sätt varje dag
- jag anser att medicinerna är något som kan tas bort
- jag joggar lätt 5,30 tempo på kilometern utan att ens blinka.
Med andra ord, jag behöver inte sjukvård längre och väldigt få mediciner (enligt min uppfattning).

Sanningen var en helt annan och jag inser mer och mer hur sjuk jag faktiskt har varit. Resultatet av uppföljningen var i o f s bra men gick helt emot mina tankar och min målbild.

1. Jag pådyvlades ytterligare en medicin. En betablockerare, en sådan där medicin som gör att pulsen inte går upp i första taget (gissa vad jag tycker om det som är freak av pulsbaserad träning). BAKSLAG!!
2. Jag skall äta den plus några andra resten av mitt liv. HALLÅÅÅÅ I KIOSKEN!! Tablettmissbruk, typ.

Andas in, andas ut, bara att acceptera Peters order.

Besöket var nog viktigare för mig än något annat besök för att jag fick en insikt om vad jag faktiskt varit med om.
Vi inledde mötet med att samtala om hur det kändes efter infarkten. Första frågan var:
- har du prövat gå lite snabbt uppför en trapp efter infarkten? Jag redovisar då min träningsdos efter infarkten som ni läsare kunnat följa. Peter sade då att: 'jag tror att vi kan bläddra förbi två kapitel i min handbok' (I samtalet visade det sig dessutom att Peter också piskar Ormberget liksom jag men han är långsamar än mig vilket verkade ta honom hårt).
Efter det så hade vi en ny utgångspunkt om mitt hälsotillstånd och leverne.

Jag har lite nya saker att acceptera. Betablockerare är något som jag inte gillar på något sätt samtidigt som jag nu inser att dessa tabletter är till för att jag skall vara het i 30 år till. Jag har att ställa om både ett och annat och lära om lika mycket när jag börjar knapra dessa karameller. Nu väntar jag dock med detta utan Peters vetskap av den enkla anledningen att i morgon så skall jag byta linser i mina ögon. Har jag nu fixat blåset i hjärtat så kan jag nu fixa skärpan i ögat. I morgon så blåser vi ut de gammal linserna och sätter in nya linser http://www.restor.se/
Detta innebär att jag kommer att ha en vecka, ungefär, där jag får ägna mig åt enbart prommis. But it is worth it!

Dagens bästa är Sonja som jag träffade ute på golfklubben, det värmde mycket att du berättade att du läste min blogg. TACK!!

Sammanfattning:
- fyra träningspass
- 29,45 km
- 2,58,08 hrs
- medelfart 9,9 km/h
- medelpuls 3,7
Nu blir det som sagt ett par dagars vila i o m ögonoperation. Ni har väl låtit er hjärta jobba även denna helg!

50 års renovering och visualisering

Ja då var Kalasveckan i Luleå över. Ur träningssynpunkt en mycket bra vecka med klara framsteg. Det som gång på gång slår mig när jag är ute och joggar/springer är hur lätt allt går samtidigt som jag inser att jag dragit på kärlkramp under lång tid.
Lärdom: varje karl som fyller 50 borde genomgå en kranskärlsröntgen. Jag lovar att vi skulle spara en hel del vårdpengar om detta gjordes.
Jag måste backa tio år för att påminna mig om den motivation och känsla jag har nu. Varje pass är en njutning (även idag då det regnar på tvären) och det känns som om jag skulle kunna köra riktigt tuffa pass redan nu (men det görs icke. Tålamod och diciplin, tålamod och diciplin).

En förutsättning för att komma i form eller komma tillbaka till en bra kondition handlar om att ha en visuell bild över framtida prestationer. Min bild är att jag om några år skall kunna springa i sub 5 min tempo och bara le. När det gått en timma så ska jag kunna fortsätta en timma till med ett leende på läpparna.
Jag har en bra bit kvar till dit men med den bilden på näthinnan blir det fokus på varje pass. Varje pass har ett klart mål som är mätbart, feedbacken kommer direkt under och efter passet.
Om du har problem med att hålla i din motivation uppe så rekommenderar jag att sätta upp mål för varje träningspass. Exempelvis: 'idag skall jag springa i 30 minuter och hålla mig mellan pulszon 3-4', eller 'idag ska jag springa 40 minuter med en hastighet som är 10 sek lägre än min tävlingsfart'

Det viktiga är att ha tydliga mål för varje passen. Otydliga mål och luddiga syften med varför ett pass skall genomföras gör bara att motivationen börja tryta.
Sedan fungerar det mycket bra för mig att sätta tids och aktivitetsmål i stället för sträcka och aktivietetsmål. Fokusera på att utföra aktiviteten under en viss tid. Gå i 45 minuter, spring 3-gå 3-spring 3 eller gå 5-spring 10-vänd hem- spring hela vägen hem. När jag sätter upp sträcka då blir det lätt hetsigt och inte så bra kvalitet i träningen.
Till sist, köp en pulsklocka och läs om pulsbaserad träning (http://beta.marathon.se/traning/pulsbaserad-traning-nyborjare). Det är inte alls krångligt och kräver inte att man skall bli sub 40 löpare på milen. Pulsklocka kan med fördel användas av den som bara promenerar för sitt välbefinnande.
Pulsbaserad träning är något som gör att man undviker skador men framförallt så är det en motivator. Till pulsklockorna följer det oftast med mjukvaruprogram där man kan ladda upp sina träningsfiler och se sina framgångar i olika diagram.
Jo, jag har pulsklocka (och har avverkat ett antal genom åren).

En mycket bra träningsvecka tyvärr utan pulsklocka (laddaren kaputt och jag fick skicka in hela paketet för att få det åtgärdat, suck).
- tre löppass (två lätta pass drygt 30 min vardera, ett intervallpass med uppvärmning 10 min sedan 4x2min med lite högre belastning på hjärtat, jogg hem)
- en promenad
- träningstid 1.45 exklusive promenaden
Jag går nu in en fas i träningen som kommer att vara över fyra veckor. Denna vecka kommer att vara en markant nivåhöjning jfr med tidigare. Både intensitet och mängd höjs. Detta följs av en vecka med enbart lågintensitet träning och avslutas med två normala veckor.
Pulsklockan kom åter mig idag, ordningen återställd :-)

Älska hälsa

Att välja fysisk avkivitet är att ta ansvar. Ansvar för mig själv, för min familj, för mina vänner och för mitt arbete. När jag väljer att prioritera träningen som en aktivitet mår jag som bäst. När jag har hållt igång ett tag och träningen funkar då funkar också allt annat. Ett tillstånd av KASAM innfinner sig. http://salutogenes.nu/kasamtest.asp
Året innan infarkten var bara ett enda stort motlut. Träningen fanns där men funkade inte. Det gick bara sämre och sämre. Jag hade inte heller energin i arbetet. Faktum var att allt kändes osynkat.
Nu är känslan helt annorlunda. Träningen går frammåt, energin är stark hos mig och jag ser framsteg i det jag tar för mig.
När du någon gång känner att allt flyter, att allt stämmer, att du har en Känsla Av Sammanhang (KASAM) försök då plocka ut de saker som gjort att du nått dit så vet du också hur du skall ta dig tillbaka när hamnat vilse i vardagen.

Summering:
- 4 pass
- distans 17,5 km
-tid 1,55,24
- medelfart 8,9 km/h
- medelpulszon 3,5
En vecka till med samma upplägg då andra fasen avklarad. Något längre pass blir det denna vecka men intesiteten i intervallerna är det som är viktigast. Kortare men hårdare belastning på hjärtmuskeln för att få lite fart i blodomloppet.