Vasaloppsstarten! Den som en gång stått och verkligen upplevt själva Vasaloppsstarten vet vad jag talar om. Starten är magisk och det är en gåshudsupplevelse när alla dessa deltagares många timmar av träning och förberedelser släpps lös klockan 8 på morgonen, första söndagen i mars månad. Jag var där igen och det var lika häftigt som de tidigare gångerna. Tyvärr hade min träning aldrig riktigt blivit bra under säsongen varför min målsättning hade fått sänkas gång på gång. Mina skidvänner, Olle, Jeanette, Roll och Gabriella hade haft en bra träningsvinter och jag kände mig lite off i jämförelse.
Starten gick och jag åkte iväg på helt fantastiskt bra skidor som hade vallats av Team Swedens vallateam. Väl uppe efter den diaboliskt långa, trånga och tålamods prövande backen så var det dags för stakåkning. Skidorna gick nästan av sig själv och jag såg verkligen fram emot dagen och de kommande milen till Mora. Det här skulle bli en bra dag i skidspåret tänkte jag. Framme i Smågan fyllde jag depåerna enligt mitt schema och stakade sedan vidare. Inte i den bästa hastighet som jag hade tänkt från början men mycket bättre än jag hade trott.
Mångsbodarna passerades av bara farten och jag kände ingen ångest inför den tuffa slakmotan upp mot Risberg. Sista stigningen innan Risberg är något som testar allas försäsongs träning. Har du kört dina stavgångspass ordentligt på Ormberget eller ej. Här får du svaret, direkt. I Risberg kände jag att grunden inte riktigt fanns där och beslutade då att ta det lite lugnare kommande stakåkningsfas bort mot Evertsberg. Under energi påfyllningen i Risberg känner jag också av armbågen lite grann.....
Trots att jag drog ner på tempot så är sträckan fram till Evertsberg tuff. Armbågen gör sig mer och mer påmind och jag får kämpa rejält. När jag når Evertsberg känner jag mig kraftlös vilket leder till beslutet att ta 10 minuters rast och tanka rejält med kolhydrater. Armbågen gör rejält ont och dessutom jag måste stretcha rejält, det stramar runt bröstmusklerna och skuldrorna.
Efter Evertsberg är det makalösa utförslöpor som jag verkligen älskar. Jag kryper ihop i störtloppsställning och vrålar UR SPÅR till alla pelikaner som inte kan åka utför FORT på längdskidor. Trots vilan så mår jag dåligt och armbågen börjar värka mer och mer. Väl nere efter utförslöporna så börjar stakåkningen men det är tvärstopp. Smärtan är nu olidlig i armbågen, så olidlig att jag mår illa. Jag stakar med en arm och kämpar mig fram. Vid flera tillfällen är jag på väg att kräkas. Detta är inte kul längre! Jag är nu framme vid slakmotorna som leder upp till Oxberg och funderar hur jag skall orka ta mig upp dit. Vänsterarmen går inte att använda och jag mår pyton.
I en smärtattack så kommer min fina vän Lenitas ord fram ur mitt cortex, 'Mats, det är aldrig försent att ge upp!' Hon skrev det åt mig på FB när jag hade ett bakslag i träningen tidigare under vintern och nu kände jag att jag skulle ge upp. Mindre än tre och en halv mil kvar och det kändes oerhört surt men det fanns inte en chans att jag skulle klara det med den smärta som jag kände.
Jag klev av Vasaloppet. Fick ett otroligt amatörmässigt omhändertagande inser jag så här i efterhand. Jag hade ju haft min första hjärtinfarkt, om än en mindre sådan, men trots allt en hjärtinfarkt. Det som hände i spåret på Vasaloppet var samma sak som hände den 19 juni. Jag fick bara smaka på förrätten på Vasaloppet. Huvudrätten skulle komma några månader senare.
Om jag får en infarkt en gång till vet jag då vad det är jag har fått? Kommer jag att söka förklaringar i ledkapselinflammation eller likande? Nej, jag VET vad det innebär nu. Jag har full duglighet i detta område.
Veckans rehabträning är som jag skrev tidigare sista veckan i basupplägget. Idag har jag kört första "lång"passet. Efter rask promenad i fem minuter körde jag ett löppass i pulszon 3,5-3,7 i 18 minuter. Dom syretransporterande organden arbetade på obehindrat, kraften börjar komma tillbaka i kroppen. Denna noggranna och systematiska rehabiliterningsträning tränar också något annat. Mitt tålamod tränas. Det är inte helt lätt för undertecknad att hålla igen, att inte trycka på när det kommer en backe, att inte höja tempot när någon försöker springa förbi. Det handlar om att vara helt fokuserad på sitt och nuet. Det känns onekligen bra och inte en krasch så här långt. Mats gillar PCI Op!(effekterna av den i alla fall)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar